Stjärnors födelse

Det jag beskriver här nedan är den allmänt accepterade teorin om hur solsystem bildas. Det har på senare tid visat sig att det nog inte har gått till på exakt detta sätt.
Jag är väl böjd att tro att den "nya" teorin (som jag inte beskriver) har en hel del av sanning i sig, men ni får hålla till godo med den gamla teorin. :-D
Det kan hända att jag senare uppdaterar sidan med den nya teorin, bara jag får sätta mig in i den själv. Den gamla teorin (den här) är i huvudsak riktig men helt riktig är den inte.
En stjärna börjar som ett stort gasmoln i rymden. Det kan vara ett stoftmoln eller rester av en tidigare stjärna som har exploderat.
Molnet består i huvudsak av väte och helium. Det kan även finnas spår av andra ämnen som är rester av en supernova.
Någonstans i molnet uppstår en täthetsförändring av någon anledning, vilket kan bero på en förbipasserande stjärna, en supernova eller liknande. Det delen av molnet kommer då att utöva en mikroskopiskt större gravitation på omgivningen än tunnare delar av molnet och det får till följd att molnet tenderar att falla ihop mot den punkten.Om det finns den minsta lilla rotation i molnet (och det gör det alltid) kommer rotationen att öka successivt när molnet faller ihop. (Jämför med en konståkare som drar in armarna när han/hon gör en piruett).
En annan effekt av sammandragningen är att temperaturen i molnet ökar när tätheten ökar. Det är samma sak som när du pumpar ett däck med en cykelpump, pumpen blir då varm av kompressionen. Så småningom har molnet krympt ihop till ett ganska litet område och densiteten har ökat betydligt och temperaturen likaså. Molnet har nu blivit en protostjärna. Runt protostjärnan kretsar en skiva som också består av samma material som protostjärnan, det är denna skiva som kommer att bilda planetsystemet senare.
När temperaturen i centrum av protostjärnan har ökat till ca 8 miljoner grader kan kärnprocesserna starta. Väte slås då ihop till helium, 4 vätekärnor slås ihop till en heliumkärna. Om man undersöker hur mycket 4 vätekärnor väger så visar det sig att de är tillsammans något tyngre är en heliumkärna. (Heliumkärnan väger 99.3% av 4 vätekärnor).
Skillnaden i vikt har omvandlats till energi enligt Einsteins berömda ekvation E = mc2.
E = energin i Joule, m = massan i kilo och c = ljusets hastighet (3*10E9 m/s).
Det är nu som stjärnan "tänder" och övergår från att vara en protostjärna till en riktig stjärna. Gasen som finns i de inre delarna av solsystemet blåses nu bort och lämnar kvar det som vi kan se idag (de stenrika inre planeterna och de yttre gasjättarna).
Det är bl.a. på grund av detta som Pluto troligen inte kan ses som en "riktig" planet, den passar liksom inte riktigt in. Se Pluto.
I stjärnan kan nu två olika kärnreaktioner äga rum. Båda omvandlar väte till helium men om temperaturen i centrum understiger ca 16 miljoner grader är det proton-protoncykeln som äger rum. Skulle däremot temperaturen vara högre (det blir den om stjärnan är tillräckligt stor) så är det CNO cykeln som är den förhärskande. (CNO = carbon-nitrogen-oxygen, även kallad kol-kvävecykeln)
Se beskrivning av de olika kärnprocesserna.