Asteroiderna

1772 offentliggjorde en astronom vid namn Bode en talserie (som visserligen formulerades av en annan astronom vid namn Titius) som verkade gå att använda för att beräkna planeternas (medel)avstånd till solen. Denna lag kallas numera för Titius-Bodes lag. Huruvida den bara är ett sammanträffande eller om det verkligen ligger någonting i den debatteras, men personligen har jag mycket svårt att tro att den är mer än ett sammanträffande.

Titius-Bodes lag lyder som följer: Avståndet = 0,4 + (0,3 * N) (Kalla Jordens avstånd till solen för 1 = 1 AE, 1 Astronomisk Enhet)

Skapa först en talserie (ett tal för varje planet) som börjar med 0 och följs av 1, sedan blir varje tal dubbelt så stort som det föregående. Kalla talet för N. (Talserien blir då 0, 1, 2, 4, 8, 16, 32, 64 o.s.v.)

Sätt sedan i resultatet i en tabell (mycket intressant)

är T-B lag formulerades var inte Uranus, Neptunus och Pluto upptäckta (Uranus upptäcktes 1781). Lagen stämde mycket bra med de verkliga värdena. När sedan Uranus upptäcktes och den också stämde med lagen utbröt en planetjakt därför att enligt T-B lag ska det finnas en planet med ett medelavstånd på 2,8 AE avstånd från solen. Man kan se i tabellen där ett "?" finns i kolumnen för planetnamn.
Man kan också se att lagen fortfarande stämmer ganska bra när det gäller Neptunus, men sen verkar den börja bryta samman. (Neptunus upptäcktes inte förrän 1846)
Neptunus värde (enligt T-B lag) stämmer däremot in bra på Pluto.
Nu vet vi ju att det finns en planet på 30 AE (Neptunus) vilket inte stämmer med T-B's lag. Pluto räknas inte heller numer som en riktig planet.

På det sättet kom jag helt osökt in på det jag hade tänkt skriva om här, nämligen asteroiderna.

När planetjakten efter en planet på 2,8 AE avstånd från solen hade pågått i ca 20 år (år 1801) hittade den italienske astronomen Piazzi ett objekt som befann sig 2,77 AE från solen. Han döpte den till Ceres efter en gudinna i den fornitalienska mytologin. Ceres befann sig på nästan exakt den förutspådda positionen men visade sig sedan vara alltför liten för att vara en egentlig planet, endast 960 km i diameter. Ceres räknas numera som en dvärgplanet.
När planetjakten fortsatte hittades i rask takt fler asterioder, år 1868 hade 100 st hittats och till dags dato har flera tusen fått sina banor beräknade. Det går inte att svara på hur många det finns egentligen därför att de finns i alla storlekar, ned till småsten antagligen, så det är en definitionsfråga vad man ska kalla en asteroid/meteorid. Här här en bild på astreroiden Ida med den lilla "månen" Dactyl.

Asteroiderna finns i tre huvudtyper: Typ S - (silikat- eller stenasteroider), Typ C- (kolrika asteroider, men kolrika asteroider består inte enbart av kol) och Typ M (metallrika asteroider). 93% är av typ S, 5,5% av typ M och resten av typ C eller en blandning av de olika typerna.
Det finns många fler klasser och sub-klasser, men S, M och C är "huvudklasserna".

En speciell "klass" är NEO/PHA (Near Earth Object/Potentially Hazardous Asteroids). De är asteroider/meteorider/kometer som kretsar i banor som korsar Jordens. (se sidan om NEO/PHA)
För att tjorva till det ännu mer så delar man in asteroider i klasser beroende på hur omloppsbanan ser ut.

1. Atenasterioder
2. Apolloasterioder
3. Amorasteroider
4. Apoheleasterioder

Atenasterioder är asterioder vars medelavstånd till Solen är mindre än 1 AE (1 AE = 1 Astronomisk Enhet, Jordens medelavstånd till Solen, kallas internationellt AU). Deras aphelieavstånd kan dock vara större än 1 AE, de kan m.a.o. korsa Jordens bana. Här finns vissa PHA, t.ex. 99942 Aphopis.
Apolloasteroider är asteroider med ett större medelavstånd än 1 AE och ett mindre perihelieavstånd än 1,017 AE. I denna grupp finns några PHA som är de mest riskfyllda för Jorden.
Amorasteroider är asteroider som befinner sig utanför Jordens bana och inte korsar den.
Apoheleasteroiderna är en subklass av Atenasteriodena, skillanden mot Atenasteriodena är bara att de har ett aphelieavstånd på max 1 AE.

Planeterna kan ha några s.k. kvasisatelliter (i brist på bättre namn). Det är oftast asteroider aom har lite märkliga banor. Se bild på banan hos Jorden har för närvarande 4 sådana. De är:

Gemensamt för alla "kvasisatelliter" är att deras banor är i 1:1 banresonans med Jordens bana och därför har en omloppstid på exakt 1 år. Då banorna är låsta i en 1:1 banresonans med Jorden och banan hos asteroiden ändå kan vara ellipitisk blir banan sedd från Jorden mycket märklig. Om banan hos asteroiden är elliptisk och därigenom har en stor skillnad i banhastighet mellan aphelium och perihelium och även har en stor banlutning jämfört med Jorden blir banan sedd från Jorden närmast bönformad. 3753 Cruithne på Wikipedia.
Man ska inte förväxla det med att 3753 Cruithne krestar runt Jorden därför att det gör den inte alls. Den har samma omloppstid runt Solen som Jorden, det är därför det ser ut så. Att den kretar runt Jorden är alltså bara en "synvilla".

Här kommer en uppräkning av ett par av de viktigare asteroiderna:

Förut troddes asteroiderna vara rester av en sprängd planet eller en planet som aldrig blev av. Teorin om en sprängd planet är nog knappast riktig av den anledningen att den totala massan av alla asteroider beräknas vara ca 4% av månens massa. Det är alldeles för lite för att räcka till en planet.
Men materien där är i stort sett opåverkad sedan solsystemet var ungt, därför är de mycket intressanta att undersöka.
Det finns mängder med bevis på att asterioder har slagit ned på Jorden. På månen finns det massor med kratrar men du kan inte se så många på Jorden. Ändå har Jorden blivit träffad lika ofta som månen, skillanden är bara att det finns erosion (regn, vind, is) på Jorden. Kratrarna försvinner efter en tid då.

Meteor Crater i Arizona	Henbury Craters i norra Australien	Lake Bosumtwi i Ghana

Meteor Crater i Arizona är ungefär 1200 m i diameter och 170 m djup. Den skapades för ca 50000 år sedan av en asteroid som var ca 50 meter i diameter. Den totala energin som frigjordes vid nedslaget har beräknats till ca 10 megaton TNT.
Henbury Craters består av 12 st kratrar, den största är 180 m i diameter och 15 m djup. Den skapdes för ca 4200 år sedan då en "mindre" asteroid splittrades innan den nådde jordytan.
Lake Bosumtwi i Ghana är en nedslagskrater som är ca 10,5 km i diameter. Den skapades för ca 1 miljon år sedan
Den största kratern som man säkert har kunnat säga att det verkligen är en krater, är Vredefortkratern i Sydafrika. Den är ca 300 km i diameter och är ca 2 miljarder år gammal. Det ska jämföras med Chicxulubkraterns 170 km. Chicxulubkratern ligger på Yucatanhalvön i Mexico och det var asteroiden som slog ned där för 65 miljoner år sedan som var orsaken till att dinosaurierna dog ut. Asterioden som slog ned och skapade Chicxulubkratern var ca 10 km i diameter.
Varken Vredefortkratern aller Chicxulubkratern är synliga ovan jordytan. Erosionen har slipat ned dem nästan helt och hållet.
Här kan du se en lista över nedslagskratrar.

Det finns en hel del asteroider med lite "speciella" namn. Ungefär 130000 st är namngivna så kretiviteten har fått tänjas till bristningsgränsen. Vad sägs om:
9007 James Bond, 3568 ASCII, 9885 Linux, 9793 Torvalds, 9965 GNU, 2138 Swissair, 2228 Soyuz-Apollo, 25930 Spielberg (till regissörens ära), 3834 Zappafrank (till Frank Zappas ära), 8535 Pellesvanslös, 8537 Billochbull, 8538 Gammelmaja, 6528 Boden, 6654 Luleå, 13681 Monty Python och 23009 Mr. Spock. (Det finns många fler exempel, det här är bara ett litet utdrag)

Den 10 juli 2010 passerade rymdsonden Rosetta asteroiden 21 Lutetia på ett avstånd av 3160 km som närmast. Vid passagen togs de här bilderna.

	Här kan du se animeringar av passagen: Passagen i .mp4 (2,17 Mb) Passagen i .mov (2,38 Mb) Clips Lutetia: Credits:ESA/AOES Medialab 21 Lutetia är en asteroid med en diameter på ca 100 km. (beror lite på vilken riktning man räknar) Banan har ett perhelieavstånd på 2,036 AE och ett aphelieavstånd på 2,834 AE. Omloppstiden är ca 3,8 år. 21 Lutetia liknar en M-klasss (metallhaltig) asteroid i vissa avseenden och en C-klass (kolhaltig) i andra avseenden. Nu ska man kunna klassificera den bättre. Mer data om 21 Lutetia här: JPL Small-Body Database Browser.
Credits: ESA 2010 MPS for OSIRIS Team MPS/UPD/LAM/ IAA/RSSD/INTA/UPM/DASP/IDA
Credits: ESA 2010 MPS for OSIRIS Team MPS/UPD/LAM/ IAA/RSSD/INTA/UPM/DASP/IDA