Solsystemet

Vad solsystemet består av, hur stort det är och hur det är uppbyggt har ändrats väldigt mycket genom tiderna.
På antiken ansågs Jorden ligga i centrum och allt annat kretsade runt Jorden.
Det kallas också en geocentrisk världsbild.
De planeter som man då kände till (förutom Jorden) var Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Förutom planeterna så kände man givetvis även till kometer, men man visste inte vad det var då.
Det hade funnits en del lärde män förut som hade varit inne på samma tankar men det var först med Nicolaus Copernikus på 1540-talet som den världsbilden började svikta till förmån för den heliocentriska världsbilden (solen i centrum). Det visade sig nämligen att vissa av planeterna rörde sig över himlen på ett sätt som inte var så enkelt att förklara. Strax före opposition (när Solen, Jorden och planeten i fråga ligger i linje) verkade de vända för att under en tid röra sig bakåt över himlen. Efter en tid bytte de riktning igen och fortsatte i sin tidigare riktning. Detta var svårt att förklara med en geocentrisk världsbild. Man antog därför att planeterna förutom att de rörde sig runt Jorden även rörde sig i s.k. epicykler i banan. Förutom detta lite krystade sätt att förklara planetrörelserna fanns det många andra problem med den geocentriska världsbilden.
Om man däremot använde sig av den heliocentriska världsbilden (solen i centrum) så försvann behovet av epicyklerna, planetrörelserna gick att förutsäga med stor noggrannhet m.m.

1610 riktade Galileo Galilei sin nyuppfunna kikare mot Jupiter och upptäckte fyra objekt bredvid Jupiter (han trodde först att de var små stjärnor, han ville kalla dem The Medicean Stars). Det visade sig senare att de var inga stjärnor, de var månar till Jupiter. Detta var första beviset på att någonting i universum kan kretsa runt någonting annat än Jorden. Detta övertygade Galileo om att Copernicus hade rätt om den heliocentriska världsbilden.
1632 gav han ut sin bok Dialog om de två världssystemen. Han försökte ändå vara varsam genom att ge boken en titel som, hoppades han, skulle kunna tas som en hypotes och inte ett påstående.
Men det hjälpte inte - det tog hus i h-lv-te hos kyrkan :) och Galileo blev året efter ställd inför inkvisitionens domstol där han var tvungen förkasta allt som hade med heliocentrisk världsbild att göra. Han blev dömd till husarrest resten av sitt liv.
Ett gräl bröt också ut där en tysk astronom (Simon Marius) hävdade att han hade upptäckt Jupiters månar några dagar innan Galileo och Galileo anklagade Marius för plagiat.
Striden avgjordes väl aldrig fullt ut, men en sorts kompromiss gjordes. Namnen på de fyra månarna blev Io, Europa, Ganymedes och Callisto helt enligt Simon Marius önskan.
Galileo fick alltså äran av att upptäcka dem medan Simon Marius fick namnge dem.

Jag tycker att det är högst anmärkningsvärt att katolska kyrkan beklagade domen mot Galileo 1992 för att först år 2000!!! upphäva den.
Det som är verkligt viktigt för kyrkan är läran - inte verkligheten.
Om en vetenskaplig teori skenbart råkar stöda något i Bibeln (t.ex. Big Bang/Skapelsen) så tas det som ett bevis på att Bibeln är sann, men vid det omvända förhållandet så gäller enbart Bibelns tolkning.
Jag kommer att tänka på det gamla "officerstalesättet": "Om terrängen inte stämmer med kartan är det kartan som gäller." - Men nog om detta, det var en utvikning från ämnet... :)

Solsystemets huvudbeståndsdelar är:

1. Solen - Ett stort gasklot som består av ungefär 3/4 väte och 1/4 helium. Det finns mindre mängder andra grundämnen där som kol, syre, kväve, natrium m.m.
2. De terresta planeterna - Merkurius, Venus, Jorden och Mars. De kallas även de jordlika planeterna
3. Asteroiderna - Utanför Mars finns asteroidbältet. De största objekten där (Ceres och Vesta) är i storleksordningen 900 km i diameter men de finns i alla storlekar ände ned till gruskorn.
   Se sidan om asteroidbältet.
4. Gasjättarna - De är Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. De påminner på många sätt om stjärnor som aldrig har tänts (fast mindre förstås), de består till största delen av gaser.
5. Dvärgplaneterna - Pluto, Ceres, Eris, Makemake och Haumea. Se sidan om dvärgplaneter.
6. Kometer - Kometerna liknar asteroider men de har ett stort innehåll av koldioxidis m.m. De har också mycket elliptiska banor runt solen. Se sidan om kometerna.

Solsystemet är grovt sett organiserat på detta sätt. (inifrån och ut)

1. Solen
2. De terresta planeterna
3. Asteroidbältet
4. Gasjättarna
5. Kuiperbältet, består av planetesimaler (byggstenar till solsystemet, kan man säga)
6. Oorts moln, i stort sett likadant material som i Kuiperbältet med Oorts moln ligger mycket längre från Solen.

Solen och planeterna. Diametrarna är något så när skalenliga men inte avståndet mellan dem.

Sen finns olika klasser av objekt.
NEO's (Near Earth Objects) är sådana objekt som har en sån bana att de korsar Jordens och därför potentiellt kan kollidera med Jorden. Både asteroider/meteorider och kometer finns i denna klass. De asteroider som skulle kunna utgöra ett hot i framtiden och därför är viktiga att hålla under uppsikt brukar kallas PHA's.
(Potentially Hazardous Asteroids)
(Om en asteroid är mindre än 50 m i diameter brukar den kallas för en meteorid)
Se sidan om NEO's.

TNO's (Trans Neptunian Objects) är sådana objekt som har en omloppsbana vars medelavstånd från solen är utanför Neptunus bana.
Se sidan om TNO's Ett TNO kan alltså vara en asteroid, en dvärgplanet, en komet eller något annat, det spelar ingen roll bara det kretsar runt solen utanför Neptunus bana.

Kuiperbältet börjar ungefär vid Pluto's bana och sträcker sig ungefär till 500 AE avstånd från Solen. (1 AE = 1 Astronomisk Enhet, avståndet mellan Solen och Jorden)
Kuiperbältet som består av miljontals småplaneter bestående mest av sten och is, ungefär som Pluto. Man har upptäckt hundratals kroppar där, de större är i storlek som Pluto ungefär.
Det är på grund av att Pluto "stör ordningen" och liknar kropparna i Kuiperbältet så mycket, som man har bestämt att Pluto inte är en "riktig" planet utan bara dvärgplanet.
Ännu längre ut finns Oorts moln. Härifrån kommer de långperiodiska och de icke-periodiska kometerna. Man tror att Oorts moln sträcker sig kanske 100 000 - 150 000 AE ut i rymden, men siffran är mycket osäker.
Först där kan man säga att vårt solsystem slutar, men då är det inte så långt till nästa solsystem börjar. Bara som en jämförelse till vilka avstånd det rör sig om kan man tänka på:
1 AE eller AU (Astronomisk Enhet eller Astronomical Unit) är lika med avståndet från Solen till Jorden. Det är ca 150 miljoner kilometer.

Det finns även ett antal objekt i solsystemet som är lite svårklassificerade.
Chiron är ett sånt exempel. Chiron kretsar runt Solen på ett avstånd på 8,5 - 19 AE. Chiron är lik en asteroid när det gäller omloppsbanan (kometerna har mycket avlånga banor) men ibland får den "utbrott" då den kan öka sin ljusstyrka en hel del. Man upptäckte 1989 att Chiron hade utvecklat en koma (se kometerna) precis som en komet. Chiron är alltså lite asteroid och lite komet samtidigt och brukar klassificeras som både och.

Vi har trott att vi har förstått processen hur planeter bildas ganska bra, d.v.s. att de "kondenseras" ut ur en skiva stoft runt den nyfödda stjärnan.
Nära stjärnan är det varmt så de lätta gaserna ångar bort och endast de tyngre grundämnena blir kvar. Värmen från stjärnan är ju mindre på längre håll så de yttre planeterna kan hålla kvar sina lätta gaser.
Då skulle man få ett planetsystem som liknar vårt eget, så långt allt bra.
Men nu har man börjat hitta planetsystem runt andra stjärnor som strider mot våra teorier om hur ett planetsystem uppstår.
Man har t.ex. hittat jätteplaneter (som Jupiter ungefär) alldeles för nära stjärnan (enligt våra teorier). de borde helt enkelt inte kunna finnas där.
Det är tydligt att saker inte alltid är så enkla. Våra teorier kanske ändå är korrekta, men det kan helt klart bildas planetsystem på helt andra sätt också.

Hur man namnger olika objekt och formationer är värda en egen sida.