Solen
Merkurius
Venus
Mars
Asteroiderna
Jupiter
Saturnus
Uranus
Neptunus
Pluto
Kometer
Meteorskurar
Dvärgplaneter
Trans Neptunian Objects
Near Earth Objects Potentionally Hazardous Asteroids

Merkurius, den innersta planeten

 

Merkurius är den innersta planeten i vårt solsystem och är än så länge relativt outforskad med rymdsonder.

Merkurius
Credits:NASA
 
Credits:NASA
 
Merkurius
Credits:NASA
 


Det är bara två rymdsonder som har besökt Merkurius och det är är Mariner 10 (USA) som gjorde tre förbiflygningar under 1974 och 1975 och MESSENGER som nyligen har gjort två förbiflygningar och ska gå in i omloppsbana i mars 2011. Se länk till NASA om MESSENGER. Där finns massor med info om uppdraget, bilder m.m.På grund av närheten till solen och Merkurius ringa storlek så har det mesta av atmosfären blåst bort, kvar finns bara ca 0,000000001 mb och det består mest av helium.Innan rymdsondernas tid utforskades mycket av Merkurius yta med radar från jorden. Radar användes p.g.a. att det är svårt att rikta ett teleskop direkt mot Merkurius, solen kan då ställa till det både för teleskop och ögon med blindhet och liknande som följd.
De flesta formationer som kratrar m.m. är därför döpta efter radaranläggningar o.dyl.

Det som mest utmärker Merkurius är två saker:
1. Merkurius har en hög densitet - Tyder på en stor järnkärna.
2. Merkurius är fullständigt fullpepprad med kratrar.

Att Merkurius har så hög densitet beror troligen på att under planetbildningen träffades Merkurius av en annan stor kropp varvid det mesta av silikatlagret sprängdes bort, järnkärnan klarade sig dock utan att alltför mycket av den försvann. Merkurius har därför i dag en (relativt många andra planeter) stor järnkärna.
Att Merkurius har så många kratrar förklaras av dess närhet till solen. Solen verkar som en stor dammsugare på allt som finns i dess närhet och då är Merkurius i vägen. Jorden är också i vägen ibland, (inte minst för 65 milj år sen, då dinosaurierna försvann) men på Jorden nöts kratrarna ned av erosionen. På Merkurius finns ingen erosion.
Då den sideriska omloppstiden är 88 Jorddygn och den sideriska rotationstiden är 58,6 Jorddygn blir det upplevda dygnet för en betraktare på Merkurius yta 176 Jorddygn långt.
Se Venusdygnets längd för en förklaring av vad ett sideriskt dygn är för något.

 

Fysikaliska data

Antal månar 0  
Flykthastighet vid ytan 4,25 km/s  
Siderisk omloppstid 88 dygn  
Rotationstid 176 dygn  
Perihelieavstånd 0,3075 AU 1 AU = 150 000 000 km
Aphelieavstånd 0,3871 AU 1 AU = 150 000 000 km
Inklination relativt ekliptikan
Volym 6,08 x 10E10 km3 0,056 x Jordens
Massa 3,30 x 10E23 kg 0,055 x Jordens
Diameter 4879 km vid ekvatorn
Medeldensitet 5,427 kg/dm3  
Temperatur, max + 430° C vid ekvatorn
Temperatir, min - 190° C vid ekvatorn
Amosfärtryck vid ytan inget  
Max skenbar magnitud - 2,6  
     

 

 

 

 

Parkinsonförbundet