Saturnus, planeten med ringarna

Saturnus är den näst största planeten i
vårt solsystem.
I romersk mytologi är Saturnus lantbrukets gud. Under antiken var Saturnus en av de viktigare gudarna.
Vad man tänker oftast på när Saturnus nämns är dess ringar.
Det finns visserligen också ringar kring Jupiter, Uranus och Neptunus men de är mycket svagare.

Saturnus ringar tros bestå av i huvudsak vattenis uppblandad med lite sten och annan smuts. Saturnus själv är ganska lik Jupiter i sammansättning, 75% väte och 25% helium, möjligen med någon form av fastare kärna.
Observera också att Saturnus är den enda planet som har en lägre densitet än vatten.
På grund av sin snabba rotation är Saturnus diameter märkbart mindre vid polerna än vid ekvatorn.
I juli 2004 gick rymdsonden Cassini in i en bana runt Saturnus. Rymdsonden bestod av två delar, den ena var en kretsare och den andra (Hyugens) var en landningprob som skulle landa på månen Titan.
I januari 2005 landade Huygens på Titan. Det som är speciellt med Titan är att den har en tjock atmosfär, ca 1,5 ggr Jordens. Den består till stor del av kväve, 6% argon och en par procent metan. Där finns även spår av etanol, koldioxid, vatten m.m. Temperaturen vid ytan är ca -180° C.
Innan Huygens ankomst trodde man att det fanns oceaner av kolväten på Titans yta, Cassini kunde visserligen inte hitta några oceaner, men stora sjöar av kolväten finns det där. Det finns också floder ungefär som på Jorden, skillnaden är bara att på Jorden är de av vatten medan på Titan är de av flytande metan vid en temperatur på -180° C. Det regnar också metan på Titan.
På http://www.nasa.gov/mission_pages/cassini/main/index.html kan du läsa mer om Cassini och Hyugens.

På den här sidan (av Scott Shepard) finns det data på alla månar i solsystemet..
I skrivande stund är antalet 61, men nya månar hittas då och då och där finns det senaste upptäckta.
De 5 största heter Thetys, Dione, Rhea, Titan och Iapetus.

Det finns några olika klasser av månar:

Co-orbitala månar

Två månar hör hit, Janus och Epimetheus. De går i nästan samma omloppsbana runt Saturnus så att den ena går lite snabbare den andra. Det tar fyra år för den snabbare att hinna ifatt den långsammare. Vid mötet så passerar de mycket nära varandra varefter de byter plats. Det här är det enda exemplet på att två himlakroppar byter plats regelbundet som vi känner till.

Inre stora månarna

Består av Dione, Enceladus, Mimas och Thetys. Har omloppstider på < ca 2 dygn. Till denns grupp brukar även räknas Methone och Pallene, mest för att de håller till på ungefär samma ställe som de stora månarna. Methone och Pallene är mycket mindre.

Yttre stora månarna

Saturnus fyra största månar. Hyperion, Japetus, Rhea och Titan

Trojanska månarna

En någorlunda stor kropp (i det här fallet månen Dione) ger i samverkan med Saturnus upphov till 5 Lagrangepunkter. Därför finns det två månar Telesto och Helene i L4 och Calypso och Polydeuces i L5. Dessa kallas trojanska månar.

Inuitgruppen

Kiviuq, Ijiraq, Paaliaq och Siarnaq och S/2004 S 11. Med undantag för den sista har månarna i denna gruppen fått namn efter den inuitiska mytologin. De går alla i ungefär samma banplan och lutning till Saturnus.

Nordiska gruppen

Mundilfari, Narvi, Phoebe, Skathi, Suttungr, Thrymr, Ymir samt månarna med beteckningen S/2004 S 7 till S/2004 S 10 och S/2004 S 12 till S/2004 S 18. De har alla retrogra rotation vilket betyder att de med dtor säkerhet är infångade asteroider.

Galliska gruppen

Denna grupp omfattar de tre månarna Albiorix, Erriapo och Tarvos.

Sen finns det ett stort antal månar som inte rikigt passar in i någon grupp.

*) Saturnus har ingen fast yta. Ytan definieras som den nivå där atmosfärtrycket är lika med 1 bar.
**) För att få räknas som måne ska himlakroppen ha en diameter på ca 1 km.